Läste ut Utrop av Céline Curiol för någon vecka sedan. Innan det läste jag Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Har haft ett så komplicerat förhållande till den boken alltså. Har tagit upp den, läst, hatat, lagt ner tre gånger innan den här gången när jag bara "Det är nu eller aldrig!" Och jag älskade den. Tror så himla starkt på att det finns en tid och en plats för alla böcker. Blev proven right igen. Sedan läste jag dessutom en väns C-uppsats som handlar om just Drömfakulteten vilket var väldigt värt.
Nu är jag tillbaka till engelskan igen. Känns inte riktigt som om jag läser när jag läser på svenska. Svenska är på något sätt en barriär: hur mycket jag än läser på svenska känner jag aldrig lika bekväm som på engelska, och det känns aldrig som om jag kommer karaktärerna nära inpå. Svenska är alltid ett slags hinder, medan att läsa på engelska känns som att komma hem.
