På tåget hade jag för övrigt ett fint ögonblick; lite tipsy (tågresor är tråkiga, alcohol is not) satte jag igång min iPod, och lyssnade på Roxy Music - Mother of pearl. Den låten förlåter mig, gång på gång på gång. Alla misstag jag gör, allt ovidkommande, allt tråkigt, mördande, sorgligt plågsamt: den bara förlåter det. Vilken jävla låt det är. För ungefär ett år sedan gjorde jag videon nedan till den engelska bokbloggen. Jag skrev ned några rader ur CotMWM, filmade det hela med den låten i bakgrunden. Lägger upp den här också; mina rader, och så Roxy Music; I wouldn't trade you for another girl. Det kan vara värt att hålla i minnet Julia (otroligt mycket självhjälp i denna blogg). Men det är som vanligt och som för alla två människor inom mig. Det finns ett enormt stort självförakt hos den ena, och mindre hos den andra. Men båda två är ändå i grunden säkra på detta enda: någon annan än denna Julia vill de inte vara. För alla andras liv skrämmer mina jag mer än mina egna. Någonstans när jag precis börjat bekanta mig med den här låten, fanns det någon vag önskan om att någon någon gång skulle lyssna på den och tänka att så! så känner jag om Julia. Men det var en så fleeting feeling; i slutändan är den från mig själv till mig själv. Med en önskan om en riktigt god fortsättning.
