"Såhär tänker jag om kulturen: Alla mina favoritfilmer är amerikanska produkter. Detta är jag mycket stolt över."
"Det gäller att skaffa sej nåt eget, sa Marvin. Jag tänker på det några dagar senare, på vägen hem från slentrianhångel och tv-spel hos Mårten. Höstlöven krasar dystert under fotsulorna. Det enda jag har som verkligen bara är mitt är min tamburin. Jag köpte den för nitton och femtio på BR leksaker. Det känns inte som att det var riktigt det han syftade på."
"Jag behöver inte anlägga psykiska störningar för att bli intressant."
"Det finns så många fula barn. Jag säjer inte det här för att provocera. Det finns ju faktiskt otroligt många fula barn. Det är ett faktum som måste luftas. Ett samhälleligt problem som nån måste ta tag i. Göra en insats. Jag tänker att denna nån hade kunnat vara jag. Det hade kanske gett mitt liv nåt slags högre mening. Jag hade kunnat bli nya Moder Teresa. Bli en galjonsfigur i kampen mot nerpissade gympakläder och sönderstampade baskrar som fula barn gråtande måste leta fram ur soptunnor och ställen där snygga barn med blick för kreativa förvaringsmöjligheter har gömt dem."
"Det var då för väl att jag höll mej ifrån det offentliga gråtandet. Jag tar mina torra näthinnor och mitt beslut att vara en människa i ett bestämt tag i vardera hand och kliver av."
"Jag försökte vara panda på högstadiet. Alltså poppanda med kajal och festivalarmband och tyskt tafelwein i plastflaska. En sån som tycker Håkan är indie och Bright Eyes är Guds farfar och alltid tar foton av sig själva i ovanifrånperspektiv. Sån ville jag vara men mitt hår var aldrig tillräckligt fluffigt och jag vågade aldrig färga det svart. För feg för skärsår och för väluppfostrad för Level och för fattig för en skivsamling. Den enda attiralj jag lyckades skaffa var ett par blommiga All stars med Kent-citat i bläck längs den spruckna sulan. DE SMÅ ORDEN ÄR SVÅRA ORD stod det. Idag vet jag naturligtvis bättre. Små ord är skitlätta. Kuk. Hora. Cepe. De svåra orden, det är ord som kärleksförklaring och monogami."
""Jag pratar med utropstecken hör du väl och DET LIGGER INTE I MIN NATUR!""
"Marvin och jag stänger in oss i hans lägenhet en hel helg och planerar min själsliga sanering (...) Det här kommer vi fram till är mina problempunkter: Cineasterna, verklighetens brist på fart och fläkt, mitt kvinnoförakt alstrat av mina vänners inlärda hjälplöshet, (...) tiden som bara går och går, bristen på kultur som säjer nåt om mitt liv, min felfria hälsa.
Det här kommer vi fram till är vägen till lösningen: Att gå på konstutställning, ta en oskuld, göra nåt fint och upplyftande för en valfri fånig tjejkompis, lyssna på Gyllene Tider en hel dag, röka tills jag spyr, utsätta mig själv för en livsfarlig situation, studera valfri etnisk konflikt, slå två flugor i en smäll, skriva ett manifest, ägna mig mej åt en stimulerande tankelek varje dag."
"Ibland vaknar man helt enkelt en morgon och inser att man har potentialen att dra från sitt liv och börja ett nytt."
"Jag heter Dolly och när jag var liten var jag tjock och lite konstig. Jag brottas med vissa emotionella såväl som existentiella problem. Min förkärlek för fula ord orsakar ibland dålig stämning på släktkalas. Mina vänner är få och sköra som porslinskatter. Jag misstänker att jag skiter i växthuseffekten och det ger mig en ansats till dåligt samvete. Det stör mej. Skuldkänslor klär mej inte."
- Hey Dolly, Amanda Svensson
Alltså, jag älskar ju sådana här böcker. Cynismspyor på 120-200 sidor skrivna av tjejer mellan 18 och 25. Tusen oneliners. De bästa i den genren är naturligtvis Saker under huden och Det här är inte en bok av allas vår Linda Skugge. Men Amanda Svenssons Hey Dolly är också fin. Dolly är en sådan anti-hjältinna; man skär sig inte på ångesten som man gör med Skugges böcker, men det behövs ju inte alltid. Gillar det lunaraktiga tilltalet, och det där hyllandet av allt amerikanskt, hårt och plastigt och förkastandet av Sartre. Hade jag varit 17 hade jag läst sönder den där boken. Nu blir den läst under ett slags form av nostalgiskt sken. Är dock fortfarande en bok med meningar som kan appliceras på mitt 21-åriga liv. Omslaget är så jävla skönt trashigt också.
Tog således en liten entimmespaus igår från Maken för att läsa Hey Dolly. Återgår till Sundström idag.
I övrigt hyrde jag den tredje delen av Twilighthelvetet igår. Såg halva under distraherade former, stängde av och önskade att jag hade hyrt En enastående studie i mänsklig förnedring istället. Sedan kom jag på att det var ju precis det jag hade gjort.
